Krönikan

EN SVART, EN SVART TILL, en röd – nej, bara skojar. Den var också svart. Vet inte om du har stått vid bagagebandet på Arlanda, Landvetter eller någon annan flygplats och väntat på att din väska ska dyka upp och räknat antalet svarta väskor.
Det har jag.

Senast jag var på resa roade jag mig med att räkna antalet svarta väskor när vi landat i Johannesburg, Sydafrika. Stora som små, hårda som mjuka – merparten var svarta. Jag räknade ut att av oss omkring 350 personer som transporterades från London till Sydafrika så hade 85 procent svarta väskor. Själv var jag en av de 50 resenärer som hade en väska i andra färger än svart – min var mossgrön – och jag hade inga som helst problem att identifiera den bland alla de svarta på det långa bandet.

Betydligt roligare är det på sid 22 där Allt om Resors grävande praktikant Sandra Nilsson letat fram väskor som verkligen skiljer sig från mängden. Kabinväskor visserligen, men ingen risk att de försvinner på bagagehyllan!

DET ÄR KANSKE så att du inte behöver mer än ett välpackat handbagage när du besöker den skotska metropolen Glasgow. Staden, som är Storbritanniens tredje största efter London och Birmingham, är hemvist för grupper som Primal Scream och Simple Minds, för fotbollsspelare som Kenny Dalglish och det är här i närheten som bland annat whiskyn Glengoyne tillverkas. Glasgow var ju också hem för vår fotbollshjälte Henke Larsson under hans många säsonger i Celtic. Allt om Resors Ulrika Kuoppa har hittat hjärtat i den skotska storstaden (sid 32).

PÅ TAL OM HJÄRTAT så satte Susan Ritzén sitt i halsgropen när hon tog sig 276 meter upp i luften i KL Tower i Kuala Lumpur (sid 48). Förutom halsbrytande utsikt bjuder den sydostasiatiska storstaden på ett shopping-mecka i världsklass, influensafria zoner och djungel precis runt knuten ...

Trevlig läsning!

Traditioner. Vi Svenskar gillar verkligen traditioner. Vi tycker om att ha det på »vårt« sätt. Vi gillar våra speciella högtider, den lilla snapsen till julsillen och att sjunga med i Små grodorna när det är midsommar. Och de allra flesta av oss älskar även den svenska vintern och snön, men vi blandar samtidigt gärna upp den med lite sol, bad och värme på sydligare breddgrader.

Tradition eller inte – Thailand har i alla fall blivit en favorit bland många. Hundra-tusentals svenskar reser varje år till andra sidan klotet för att lapa sol, uppleva lugnet och komma hem med både solbränna och ett stort leende. Stället där de flesta svenskar samlas är Phuket. Där finns köttbullar, menyer på svenska, Lambis toalettpapper och Kalles kaviar. Det är nästan som hemma ...

Men vad är det egentligen som får oss att återvända år efter år? Allt om Resors Joakim Raboff tillhör denna skara och på sidan 24 berättar han om sin och några andra svenska resenärers kärlek till Phuket i de leendes land.

En annan »svensk« stad är Chicago, i början av förra seklet var den amerikanska staden den största svenska staden i Amerika, och då bodde fler svenskar där än det gjorde i Göteborg. Än i dag finns tydliga svenska inslag, bland annat stadsdelen
Andersonville, men nu är staden mer känd för sitt sprudlande musikliv, sin intensiva flygplats O’Hare, sina topplag i basket, ishockey och baseboll – och för Barack Obama. Pina Nilsson har tagit pulsen på Mellanvästerns juvel, som har många överraskningar att bjuda på. Missa inte stadsguiden på sidan 32.

Nu har vi snö, kyla och gnistrande skare, men det är dags att fundera över sommaren. Allt om Resors Richard Björnelid har tagit på sig solglasögonen och hittat en hel del
resenyheter till sommaren 2010 (sidan 49). Vad sägs om nya sommarorter i Egypten, färska badställen i Turkiet, den franskinfluerade ön Djerba utanför Tunisien eller
grekisk njutning på ön Leros? Det mest udda måste dock ändå vara satsningen på turism – i Libyen ...
 

»Det är ingen fara.« Orden kommer från skötaren Mabhuti och är riktade till mig när jag står där med båda händerna fulla av något som liknar pellets.

Platsen är Sydafrika och efter en safaritur i Pilanesberg är jag i Elephant’s Wallow. En skyddad del i reservatet dit elefanter kommer för att bli matade av turister och för att bada i den lilla sjön som inte är större än en vanlig barnpool på ett badhus.

Låt mig göra några saker klara direkt. En elefant äter 150 kilo mat om dagen, dricker 200 liter vatten under samma tid och har sex uppsättningar tänder som används för att mala sönder födan. Det behövs – för elefanterna väger i snitt sex ton ...

»Säg bara till henne att lyfta på snabeln och så stoppar du in handen så långt som möjligt«, fortsätter Mabhuti och ler lite lurigt.

En djupandning, några tysta böner och så de magiska orden. Elefanten höjer snabeln och blottar gapet. Hmm. Stoppar in handen – eller rättare sagt armen – i det svarta hålet. När jag känner hennes tunga på armbågen släpper jag allt jag har och gör reträtt. Gapet stängs med en smäll och Mabhuti bara skrattar: »Hon ville bara leka med dig, skrämmas lite.«

På tal om att skrämmas – jag lyckades under min safari inte se mer än två av the Big Five (elefant, noshörning, buffel, lejon och leopard), men reporter Johan Öberg lyckades se alla. Läs om hans upplevelser på ­sidan 24.

En upplevelse lär det också bli för alla som är på plats i Vancouver i februari 2010. Då är det dags för vinter-OS. Mattias Danielsson har redan varit där och letat upp sju sköna hotell i världens »bästa« stad (se sidan 74). Apropå OS. 2014 går spelen i Ryssland, men redan nu – på sidan 34 – kan du läsa om OS-backen i Krasnaja Poljana. Lockar inte det kanske backarna i Bulgarien eller Finland får dig på andra tankar. 
 

Astrid Lindgren har gjort det, Michael Jackson, bakmaskinen och Google likaså.
Ja, till och med Tysklands förbundskansler Angela Merkel finns där.
Högst upp på topplistorna, alltså.
Vare sig det gäller böcker, musik, film, julklappar, internetsajter eller världens mäktigaste kvinnor så gillar vi människor att få en rangordning – att veta vad som är snäppet bättre än
något annat. Även om vi själva inte riktigt håller med.
Vi har varit med om att Benny Andersson och Helene Sjöblom har toppat Svensktoppen på radion i nästan all evighet, att Bill Gates slår Ingvar Kamprad på fingrarna när det gäller att vara rikast på jorden och att det är i Madrid som världens bästa restaurang finns
(El Bulli, www.elbulli.com).

I fjol blev »upplevelser« utsedd till årets bästa julklapp – ett enligt mig lite bättre val än både wokpannan (1990) och det elektroniska husdjuret Tamagotchi (1997). Vad som toppar
listorna 2009 är inte klart när jag skriver detta, men om jag fick komma med ett förslag så vore det en resa. Oavsett man gillar kritvita vidder av pudersnö, asfalterade gator kantade
av butiker eller fransiga hängmattor i vattenbrynet under gassande sol, så är känslan av att resa en julklapp som heter duga. Och vad kan vara bättre i dessa dystra ekonomiska och ljusmässiga tider än att få komma i väg på en resa? Vilken skulle i så fall toppa din önskelista?
På sid 45 har vi i alla fall listat de tio mest populära badställena som vi svenskar väljer att resa till när vinterkylan drar in och snön börjar lägga sig på Sveriges gator och torg.
En personlig toppdestination – ja, bland topp tre – är Sydafrika och Kapstaden, men jag har ännu inte åkt med på Rovos Rail, sid 22.
Tåg kan ju vara ett äventyr i sig, men inte fullt lika spännande som att stå öga mot öga med isbjörnar på Svalbard (sid 38) eller att ta sig runt i Hell’s Kitchen i New York (sid 57) ...
 

Tänk dig gnistrande vit korallsand, vajande palmer, blågrönt kristallklart vatten och 

lite reggaemusik som spelas i fjärran. Så här i novembertider låter det kanske inte helt fel. Och det var precis vad som mötte mig och min gode vän Johan när vi klev av båttaxin på stranden på Caye Caulker för ganska exakt sex år sedan. 

Stressen hade vi lämnat i storstaden Belize City – om man kan kalla en ort med 60 000
invånare så – och valt den lilla ön bara en dryg halvtimme ut i karibiska övärlden. En bungalow vid vattenbrynet, härliga stränder och ett par hängmattor gjorde att dagarna snabbt försvann.  

Men det lilla landet i Centralamerika hade mycket annat att erbjuda – speciellt under
vattenytan där ett gigantiskt korallrev med ett otroligt rikt djurliv väntade. Med cyklop och snorkel på plats och med simfötterna fladdrande gled vi runt bland »Hitta-Nemo-fiskar«,
sköldpaddor och sjöstjärnor. 

– Jag lovar att ni får en »once in a lifetime-upplevelse«, ropade guiden John från båten.

Allt var frid och fröjd i detta ljudlösa havslandskap – tills plötsligt: 

Det gick kalla kårar genom kroppen när jag kände något som strök mot smalbenen och
sakta vandrade uppemot magen och bröstet. Jag försökte snegla nedåt, men cyklopet gjorde det svårt att se. 

Och så blev det svart. Det var en gigantisk rocka som nyfiket utforskade mig på samma sätt som jag tittade in i hans värld. I släptåg hade han ett tjugotal släktingar samt ett tiotal hajar. Behöver jag tillägga att pulsen steg en aning och att det tog ett tag innan förlamningen släppte så att vi kunde ta oss tillbaka upp på båten? Väl där förstod jag vad guiden John hade menat med en upplevelse för livet ... 

Missa inte Veronica Linarfves och Sussie Peterssons reportage om detta bedårande land (sid 56).

Jag är säker på att det inhemska ölet i Belize – Belikin – inte riktigt kan jämföras med ölen i Belgien. Allt om Resors Marko Wramén har botaniserat bland trappistöl, lambic och veteöl. Missa inte det heller (sid 73)!

Och ta chansen att bo hemma hos prins Charles, hårdrockarna Iron Maiden eller varför inte hoppa ner
i sängen med ett stort porträtt av Cliff Richard vid din sida. Robert Börjesson vet hur det är att bo med stjärnorna i Storbritannien (sid 76).

DET KÄNDES SOM att en vägg av värme slog emot oss när vi klev ut ur ankomsthallen på flygplatsen i Catania på Sicilien. Det var i mitten av 1980-talet, och jag och en kompis hade gjort slag i saken. Vi var inte så beresta, men nu var det dags för första riktiga utlandssemestern utan föräldrar. Vi hade köpt var sin sista minuten-biljett till första bästa ställe, som råkade bli Sicilien, och vi hoppades på soliga stränder och gärna en glimt av maffi an. Tror bestämt att vi betalade en knapp tusenlapp var för resan på en vecka – och fi ck ett fyrstjärnigt hotell vid stranden. Sol och bad blev det gott om, men maffi an såg vi – lite besvikna – inte till alls. Förväntningarna var sparsamma – och det gjorde semestern mer än lyckad.

JAG HÖRDE FÖR någon veckan sedan om en taxichaufför som har satt det här med sista minuten-resor i system. När det är dags för lite ledighet så ber han helt sonika sin familj att packa väskorna och så åker hela familjen till resebyrån. Precis före stängning köper de den billigaste resan som avgår samma kväll – och vips så är den spontana semestern fi xad. Han har tydligen gjort detta många gånger – och alltid blivit nöjd.

NU KANSKE DET inte alltid blir precis som man förväntat sig – men Johanna Stenius ger på sidan 58 värdefulla tips som gör att sista minuten-resan blir både billigare och betydligt roligare.

OCH PÅ TAL OM roliga resor så är detta nummer fullmatat med sådana, eller vad sägs om följande:

• Upplev den mytomspunna afrikanska ön Zanzibar.
• Vi bestiger Sveriges högsta berg Kebnekaise.
• Låt korten styra valet i Australien.
• Underbar storstadspuls i Hongkong ...
• ... och ljuvliga små hotell i Thailand.
Detta och mycket mer bjuder vi på i detta nummer, så luta er tillbaka så åker vi.

Jag kommer inte ihåg första gången jag var i Stockholm, det kan ha varit på tidigt 1970-tal under en campingsemester eller liknande. Men minnet från mina första dagar som boende i Stockholm är kristallklart.
Det var i juli 1998 som jag, mitt bohag och mina två bästa vänner körde 40 mil söder­ut och hamnade i en etta på Stora Essingen. Efter en slitsam dag och natt med ­bärande och uppackande vaknade jag ensam i min nya lägenhet på 35 kvadratmeter – på min födelsedag. Hittade snabbt en kantstött kaffekopp och lite frukost mitt i röran, och gick ut och satte mig på berget utanför köksfönstret. Med halvblaskigt kaffe och en svettig ostmacka mötte blickarna min nya hemstad och jag blev genast förälskad.
I dag – elva år senare – är förälskelsen till Stockholm än starkare. Speciellt efter att vi på redaktionen gnuggat geniknölarna inför den stora Stockholmsguiden i detta nummer. Vi har samlat de bästa tipsen på restauranger, boenden, shopping, nöjen och aktiviteter på 11 sidor – och ändå varit tvungna att välja bort vissa guldkorn.

Några av mina färskaste »smultronställen« i huvudstaden är Monteliusvägen på Södermalm. Enorm utsikt, samtidigt som det nästan känns som att man strosar mitt i naturen. Att paddla kajak i Brunnsviken är också en ny och rofylld upptäckt. Det spelar ingen roll om du aldrig tidigare varit i Stockholm eller har bott i staden hela ditt liv – det finns alltid något nytt att upptäcka.
Betyget för Stockholm kan alltså inte bli annat än högt ... Och betyg är något som vi nu inför på våra guider. I »nya« Allt om Resor kommer vi också att ge er läsare ännu fler smarta tips och råd inför resorna. I samarbete med Berlitz kan vi dessutom erbjuda kartor i världsklass. Vi kommer att granska resebranschen, tipsa om nya prylar och ge er lockande upplevelser. Kort och gott så ska vi fortsätta att vara Sveriges bästa resemagasin.

Att resa är att vilja uppleva något nytt och spännande. Att se nya saker, få en inblick i nya kulturer och att prova nya smaker.
Jag hörde för ett tag sedan om ett äldre par som varit på Kanarieöarna över 30 gånger, och efter 30 år på samma ställe provade de tapas för första gången ...
Jag fungerar tvärtom. Jag tycker att en stor del av själva upplevelsen och tjusningen med nya länder är att prova den lokala maten och olika specialiteter.
Men alla upplevelser är inte positiva. Jag minns när jag 2003 reste runt i Centralamerika och hamnade på en pittoresk restaurang i Panajachel, Guatemala, med utsikt över den otroligt vackra vulkansjön Lago de Atitlán. Jag plockade fram skolspanskan och bläddrade i menyn. Fastnade för något som enligt kyparen skulle stilla min stora hunger och beställde. Men något gick fel. In kom en tallrik med en svart-brun sörja – och inget mer. Fick reda på att jag hade beställt bönor mosade i en slags fisksås. Hur det såg ut kan ni ju kanske fundera ut, och smaken – ja, den ska vi inte ens prata om.

Betydligt bättre upplevelser kom Jojje Olsson tillbaka med från Singapore. Missa inte hans kulinariska resa i nya Allt om Resor Nr 7.

I början av året var jag i Asien och fick också då uppleva en liten matkulturchock. Förutom att vi en kväll festade på tarmar och njure i Kambodja – ganska gott faktiskt – så bjöds vi på nyfiskad sjöborre ombord på en båttur i Halong Bay i Vietnam. Jag gjorde dock misstaget att titta på vid tillredningen av denna så kallade delikatess
Stort misstag. Efter det kunde jag inte ens beordra kroppen att stoppa en bit av »maten« i munnen. Men kanske är det något som jag provar om jag kommer tillbaka, ska vi säga 30 gånger ...
 

Svenskarna längtar till Grekland som aldrig förr. Filmen Mamma Mia har gjort att suget efter Skiathos och Skopelos, öarna där dramat spelades in, har slagit nya rekord. Men det finns andra genuina grekiska öar värda ett besök.

Vår reporter Andreas Strömberg har hittat fyra charmiga guldkorn i Kykladerna.
Av dessa öar är Anafi den ö som erbjuder mest lugn och som känns genuint grekisk. Jag är beredd att hålla med – till viss del. Nu är det i och för sig närmare 15 år sedan jag stannade till på den då nästan helt folktomma ön på en öluff i den grekiska skärgården. 
Vi hade siktat in oss på en strand längs kusten och tältet var nedpackat i ryggsäcken. Den gråsprängde fiskaren Giorgios visade vägen och sa att det bara skulle ta några minuter att vandra dit. Vi vinkade adjö, köpte vatten och gav oss ut i naturen (det fanns då bara en väg på ön – och den gick inte dit vi skulle).
Minuterna rann dock snabbt i väg, och innan vi hade nått fram till stranden Katalymatsa hade det nästan blivit kolsvart. Med hjälp av en liten ficklampa hittade vi dock en perfekt plats på stranden, lite avsides intill en klippa.
Morgonen bjöd på gassande sol och en enorm värme inne i tältet. Men när vi gnuggat gruset ur ögonen såg vi att fyra människoryggar satt lutade mot tältduken.
»Nej, nu j-klar«, tänkte jag och tog mig raskt ut i sanden för att konfrontera. Men väl ute blev jag stum. Utanför fanns flera hundra andra människor. Nakna. Överallt spelade nakna greker badminton, lekte med hundarna i vattenbrynet och lärde sina barn att flyga drake. Vi hade slagit upp tältet på en av öns nudiststränder, något som vi inte riktigt hade planerat. Om det var vad Strömberg menade med genuint vet jag dock inte ...

NICLAS BLIXT

I tider som dessa – i kölvattnet av finanskrisen – är pengarna en viktig faktor när semestern ska planeras. Visst, priset på resor har alltid spelat in vid val, men det känns som att den försvagade kronan lett till att resenärer i dag är ännu mer prismedvetna.

Trenden med att allt fler bokar så kallade » all inclusive-resor «, där alla utgifter är inräknade i totalpriset, är ett bevis på det – ett annat är alla dessa lågprisbolag och budgethotell som växer upp likt svampar ur jorden.
Allt om Resor har länge varit det resemagasin som hjälpt till och tydligt visat på olika alternativ till populära resmål – många gånger en riktigt lönsam hjälp.
Det är inte alltid en hemsnickrad resa är det billigaste alternativet, men många gånger kan några enstaka timmars efterforskning vid telefonen eller datorn leda till förbluffande resultat. Och vara skillnaden mellan en semesterdröm och den verkliga drömsemestern.
I Nr 5 har Johanna Stenius undersökt skillnaden mellan att köpa en färdig resa till Thailand från ett av de stora charterbolagen och att sy ihop ett liknande paket själv. Uppdraget var att se om charter är dyrare eller billigare än om du själv bokar flyg och hotell.
Det lönar sig att leta. Prisskillnaden mellan de båda tvåveckors-resorna var hela 14 278 kronor. Massor av pengar över att spendera på annat.
Med Allt om Resor har du dessutom första parkett till Medelhavet – skärgården i Kroatien, rivieran i Dubrovnik, strandlivet i Italien och solkusten i Spanien. Plus mycket, mycket mer. Trevlig läsning

NICLAS BLIXT

Att vilja uppleva något nytt, annorlunda och spännande. Vidga sina vyer, se bakom fasaderna och förhoppningsvis hitta det där »äkta«. Känslan av att få vara med om något som skakar om ens grundvalar och som ruskar om hela den trygga vardagen.
Kort sagt – längtan, den tror jag driver det mesta av vårt resande.

Ja, inte bara vårt resande förresten. I undertecknads fall är det också detta som driver livet i stort, och som har gjort att jag nu gör entré som ny chefredaktör på Allt om Resor. Tillsammans med den mest kunniga och initierade reseredaktionen ska vi göra Allt om Resor till en ännu bättre och nyttigare tidning för just dig.
En nyttig sak i allt om Resor Nr 4 är en 20-sidig kryssningsspecial. Våra reseexperter har besökt tre huvudstäder längs floden Donau, lyxkryssat i Medelhavet, sett Karibien från sjöss, provat på hur det är att glida fram längs Nilen, korsat Sverige med båt och upplevt skönheten längs Hurtigruten. Detta är en guide fullspäckad med tips, som du bara inte har råd att missa!
På tal om att ha råd. Franska St Tropez förknippas oftast med flärd, pengar och lyx. Men det går att uppleva den pittoreska lilla fiskebyn utan att det behöver kosta skjortan, läs om det på sid 24.
Skjortan slänger man ju gärna när man kommer till solen, vågorna och den amerikanska presidenten Barack Obamas födelseort – Hawaii. Läs mer om paradiset mitt ute i Söderhavet längre fram tidningen.
Räkningen på mobiltelefonen kan ofta bli en elak överraskning efter en resa. Men inte längre, nu kan alla bli mobilsmarta med Allt om Resors stora mobiltelefonsguide.
Rensan med er läsare som sällskap har precis börjat, och jag är mycket intresserad av vad ni vill läsa om. Tveka inte att höra av er till mig med tips på vart vi tillsammans ska resa.

NICLAS BLIXT

Han heter Osborne, motormannen som använde det ovanstående motto man väl knappast har några invändningar emot. »Jo tack, ligger utan käpp« var ett annat av hans toksvar på hur mår du-frågan.

Nog tror jag att det finns bra sjukvård världen över, men lite tveksam till att lägga mig under kniven i främmande land är jag allt. Det kan ha att göra med diverse erfarenheter:
Vi låg till kaj i Paita, en liten fattig stad i Peru, när en matros råkade ut för en olycka. Han fördes till sjukhus och snart kom ett bud från sjukhusledningen om att »kunde inte hela besättningen tänka sig att komma och lämna blod ...?«
Lite tveksamma var även vi som var vana blodgivare. Inte minst efter kaptens sarkastiska kommentar efter sitt besök på sjukhuset:
– Tja, det var väl inte så illa. Såg ut som ett stall ungefär ...
Så kom ett motbud och något blodbidrag var inte längre aktuellt. Kanske hade de inga plastpåsar att förvara det i.  
Ett annat möte med läkarvården ägde rum i Vietnam där jag fick ont i halsen och tyckte att ett läkarbesök var ett utmärkt tillfälle för undersökande journalistik.
Men när doktorn tog fram en 20 centimeter lång pincett och ville »kolla« mina halsmandlar vägrade jag, och han såg ut som om jag var sjuk någon annanstans än i halsen. Jag fick fem sorters medicin för att möjligen, eventuellt, bli frisk från det som jag nu hindrat honom från att bota. Tack och lov så var det mesta vitaminer och jag åt tillräckligt många piller för att anse mig vara en lydig patient. Och jag blev frisk.
En operation utomlands kan förstås lämna mer ihållande spår än en fjuttig solbränna, och fräschören man fått på semestern kan bli näst intill permanent. Det är ju ett argument för de ingrepp du kan läsa om i det här numret.
Men en som vi tror nöjer sig med försvinnande solbränna är Niclas Blixt. Han förbereder sig inför rollen som ny chefredaktör med en solig långresa och ni träffar honom i nästa nummer!

BIRGITTA WESTERBERG

För några År sedan utsågs Singapore Airlines till världens bästa flygbolag när det gällde service och omsorg om resenärerna. Året därpå vann de däremot inte och undran var stor. Vad hade de gjort för fel, de hade ju inte ändrat något?

Nej, det var just det. Folk hade vant sig vid den höga servicegraden och blev besvikna när allt »bara« var så bra som förut, utan någon överraskning. Det räckte inte.
De här tankarna förmedlades av tvillingbröderna Theo och Fredrik Härén som häromveckan höll ett föredrag om kreativ service och som då passade på att efterlysa exempel på bra (och dålig) service. De gav oss ett telefonnummer dit vi kunde sms:a våra erfarenheter.
Jaha ja.
Men så la de till:
– Alla tips som kommer med i vår bok belönas med 1 000 kronor. Gissa om alla skrev upp eller knappade in numret i sina mobiler!
I begynnelsen var service att få det man bad om. Med tiden ville vi ha det vi bad om, PLUS ett vänligt bemötande. I dag räcker som sagt inte ens det. Nu vill ha 1) det vi ber om, 2) ett vänligt bemötande och dessutom 3) något vi inte väntat oss, för att vi ska kalla det Bra Service.
På samma sätt tror jag att förväntningarna när vi är ute och reser har blivit större. Kommer någon ihåg förr när man på sin höjd hade ett telefonnummer till ett okänt hotell dit man ringde och bokade rum, eller gick på biblioteket och läste om sitt resmål i någon bok?
Allt var en överraskning.
I dag har vi tillgång till bilder på allt från sängar till badrum, restauranger, stränder, städer och museer i våra datorer. Vi kan läsa omdömen och faktauppgifter, lyssna på musik och ta reda på nästan vad som helst innan vi åker.
Vari ligger överraskningen då?
Och förväntningarna, hur stora blir de?
Kanske ska man inte ta reda på så mycket, inte tro att
nästa resa ska bli på ett visst sätt.
Bara låta sig överraskas. Helst av bra service och oväntade upptäckter.
Det ska i alla fall vi försöka ge er, nu och i framtiden!

BIRGITTA WESTERBERG

Jättevuxen hann jag bli, innan jag ens stod på ett par slalomskidor, och barnsligt förtjust var jag från första stund. Kompisarna fick vänta, hungriga och åknöjda, ända tills backarna stängde och jag helt enkelt inte kunde åka en gång till.

Värre var det med själva liftarna. Fortfarande är de ibland rena fasan för mig. Det är så lätt att ramla av, särskilt som någon sagt att man skulle »liksom sitta på bygeln« ...
Garanterat fiasko och fall.
Jag blir spänd som en fjäder och äckligt nervös i väntan på liften, och har slutat räkna alla gånger jag tappat stavar, fastnat med skidorna, halkat av och på andra sätt stoppat kön och gjort mig till åtlöje. Men tack och lov för hjälpsamma liftvakter som varsamt och säkert riktigt Monterar Fast bygeln bak i rumpan på mig. Då går det så bra så.
Och upp ger jag ju aldrig.
Inför mitt första möte med Alperna och Cervinia trodde jag att det verkligen skulle cirkus där jag var största clownen, men icke! Vi svenskar måste vara i skidvärlden vad parisarna är för senaste modet – hur inne som helst.
Det var som att åka i en gammal journalfilm från 70-talet, där folk hade tajta neon-skiddräkter med skärp i midjan, stickade mössor med med stor tofs eller fladdrande öronlappar och långa raka skidor med vajerbindningar. Och av åkningen att döma såg många av dem snö för första gången! Jag var kung.
Men så pep liftkortet ilsket i en av köerna. Jag vände och vred och prövade på alla sätt och vis tills vakten sträckte fram handen och sa:
»Five euro.«
Jag trodde att han skojade. Men det visade sig att vi uppe på toppen hade råkat hålla lite för mycket till höger och kommit över till Schweiz, utan att märka det. Eftersom liftkortet bara gällde i Italien var det bara att lirka fram slantarna och ta sig ur landet igen.
Efteråt kändes det kul att ha varit tur och retur till Schweiz för bara femtio spänn. Snacka budgetresa!
Och känner ni som jag, så får skidjobbet i det här numret era höfter att börja svänga, höger, vänster, höger ... Sverige eller utlandet spelar inte så stor roll, bara det snart blir åka av!

BIRGITTA WESTERBERG

Vi låg på redden med en styckegodsare ur Johnsonlinjens flotta, och speedbåten till och från land gick bara klockan sex och klockan tolv, dag som natt.

Den som var ledig stack iland och roade sig och inte alla brydde sig om att hinna tillbaka ombord i den varma natten.
Men tre tjejer hittar inte lika lätt rum för natten, som måhända killarna, så likt Askungar lämnade vi baren på det stora danshaket och kastade oss in i en taxi för att hinna till hamnen och speedbåten före midnatt.
Karibiens natt är kolsvart. Bara chaffisen visste var vi befann oss och vad hade vi för val när han stannade vid vägkanten och sa till oss att hoppa ur för att i stället ta vägen genom djungeln? Det fanns inget elakt eller skruvat hos honom, så vi travade snällt efter, djupt in i snåren och fram till en liten hydda som svagt lystes upp av en ensam fotogenlykta.
Chaffisen pratade några ord med människorna i hyddan, fick några paddlar och gav dem till oss. Upp med dem på axeln och så gick vi vidare.
Långt bakom oss hörde vi plötsligt en bekant röst som ropade, och snart såg vi ”Trikar´n” vifta med händerna och skrika att vi skulle skynda tillbaka till hans taxi. Honom kände vi ju, så okej då, vi tog det säkra före det osäkra och vände om. Vår taxichaffis sprang efter och protesterade förtvivlat. Han fortsatte protestera och skaka på huvudet även sedan han fått betalt, och vi fattade fortfarande inte vad han egentligen ville.
Nästa morgon när jag berättade hela händelseförloppet för överstyrman skrattade han gott och trodde sig ha förklaringen till det hela:
– Självklart kunde inte taxichauffören tro att det lagligt finns tjejer, tre stycken dessutom, på ett lastfartyg! I hans värld är ni tjejer av det lätta gardet och sådana är förbjudna ombord. Han anade inte att ni hade godkända passerkort. Alltså ville han bara vara hygglig, ta er till stranden och låna er en kanot så att ni kunde paddla ut till båten, förbi säkerhetsvakterna!
Mindre ordförväxlingar, men lika mycket djungel hittar du i Karibien-specialen i Nr 12/2008!

BIRGITTA WESTERBERG

Jag vet att man ska älska New York för det är världens mesta och bästa och största och allt det där. Men jag är skeptisk jag. 

Inte så mycket till stan kanske, men till hur det kan bli:
Kom dit ensam och ganska oförstörd, och trodde gott om alla jag träffade. Med undantag för kackerlackorna på vandrarhemmet där jag bodde, men de var så många.  
Med lite sunt förnuft borde jag ha reagerat på de människor som stod och dribblade med tärningssspel på gatan. Nu väckte det bara min nyfikenhet och bara jag fattade inte att alla redan kände varann.
Det var verkligen löjligt enkelt att se under vilken liten burk tärningen låg och jag gissade rätt hela tiden medan gubben bredvid mig förlorade dollarsedel på dollarsedel.
– Vet du var tärningen är?, frågade mannen som håller i spelet.
– Javisst sa jag, och pekade på rätt burk.
– Vill du spela? frågde han.
– Nej, sa jag, jag har inte mindre än en 20-dollarssedel. (Det var 200 kronor på den tiden och min budget för två dagar.)
– Ja, men det gör inget, sa mannen och ryckte sedeln ur handen på mig – hur jag nu kunde vara så dum att jag höll den synlig?!
Och så fortsätta han spela medan jag protesterade mot att han tagit pengarna – och hur det gick till vet jag inte riktigt, men sekunden senare hade jag har förlorat. Förstås.
Galen, helt galen, blev jag.
Och det så högljutt att folksamlingen packade ihop – synkade som en bisvärm – och drog springande iväg.
Men jag sprang efter.
Kvarter efter kvarter sprang vi, och en kvinna ur gruppen, i högklackat och rävboa, väste åt mig:
– Passa dig, du vill inte komma ikapp!
Det ville jag visst, och det gjorde jag, och än en gång bytte sedeln hand utan att jag vet hur.
Jag glömmer aldrig hur otroligt korkad jag var. Och det är väl det som grumlar min känsla för New York.
Staden där allt kan hända.

BIRGITTA WESTERBERG

"Sydafrika. Åh, det är så vackert! Har man en gång åkt dit är man fast!" Så sa alla som någon gång varit i Sydafrika. Och jag tänkte att jaja, vi får väl se.

När något trissas upp så där i förväg byggs förväntningarna upp och man blir alltid besviken.
När det äntligen var min tur att stiga på planet till Kapstaden ångade en gammal bekant fram, som skulle med på samma flight,  och började i lyriska ordalag beskriva vad jag hade framför mig. Han hade varit där hur många gånger som helst och hade nu några kompisar i släptåg, som såg lika matta ut som jag kände mig inför kanonaden av superlativer.

Jag kommer inte att gilla Sydafrika, tänkte jag i mitt stilla sinne.
Men så klart – i samma ögonblick som vi landade förstod jag vad alla försökt förmedla. Och under tiden i Sydafrika bland vingårdar och sympatiska människor blev även jag frälst. Sydafrikanska viner har vi svenskar verkligen tagit till våra hjärtan, och försäljningen på Sy­stembolaget pekar hela tiden uppåt. Totalt sett ligger numer Sydafrika på plats tre på listan över vilka länder som säljer bäst på System­bolaget. Antagligen hjälper hemkomna och frälsta Sydafrikaresenärer till att hålla den volymen uppe.  

GUNILLA HULTGREN KARELL

Jag älskar sol, bad och god mat. Dessa tre är huvudingredienserna i min semester. Ligga på stranden, lyssna till havet.

Låta tårna gräva sig ner i sanden. Bara ligga där. Känna hur solen och värmen tar sig ända in i benmärgen. Det är som om hela jag äntligen tinar upp. Varenda cell får en rejäl dos solenergi. Efter några timmar söker jag mig gärna till skuggan, en kall öl och en enkel lunch, som kan få ta flera timmar. Semestern är fulländad. Och på detta lata vis kan jag spendera vecka ut och vecka in.
Den första veckan kan visserligen rastlösheten sätta in – det är då jag gör upptäcktsfärder. Först och främst i närområdet, men visst ger jag mig gärna i väg också. Lokala bussar är alltid spännande … Men de gånger jag trotsat rastlösheten och äventyraren i mig och bara går till stranden dag efter dag, då är det semestrar som verkligen har varit semester. Dagarna blir långa, och börjar flyta ihop. Jag glömmer vilken veckodag det är, när jag kom och när jag ska åka. Sophie på redaktionen sa att i sommar hade hon med flit haft det långtråkigt – för att tiden skulle gå lite extra långsamt. Ja, långtråkigt på en strand – kan det bli bättre?
Vare sig du är en latmask, rastlös eller äventyrare så har landet Thailand något för dig. Det är bevisat sedan länge att vi svenskar älskar detta land, och det är inte svårt att förstå. Har du aldrig varit i Thailand? Då är smörgåsbordet uppdukat i Nr 10. Jag lovar att du hittar något för dig där. Är du en av många som återvänder år efter år till detta paradis, då tycker jag att du ska ta och prova på en matlagningskurs (om du inte redan gjort det). Tänk så härligt att duka upp smakerna av favoritlandet hemma på köksbordet.

ÅSA LUNDQVIST

Vi var i Frankrike. Fyra kompisar som fått låna en lägenhet i Mougins vid Rivieran, inte alls långt från Cannes.

Ett ställe med klass där minsann Picasso bott, liksom Man Ray, Edith Piaf, Churchill och många andra prominenta personer. Ingen av oss var särskilt bevandrad i kokkonst vid den tiden, men vi gillade god mat och dryck och hade bestämt att resan skulle gå i gastronomins tecken och att vi skulle unna oss allt. Och nu hade vi ju ett välutrustat kök där vi kunde tillreda läckra måltider.
Det var en lycka att gå och handla. Vi botaniserade hos grönsakshandlaren och köpte vit sparris. Varje morgon åt vi den med smält smör till frukost på balkongen. Ett liv i lyx. Endast det bästa var gott nog, resonerade vi när vi frossade i charkuterier, ostar och annat gott samtidigt som vi spelade franskt Alfapet med viss möda. 

Inför den sista middagen var vi på fiskmarknaden och handlade ostron. Hur många som helst som vi bar hem i stora påsar. Naturligtvis hade ingen av oss öppnat ett ostron, eller knappt ätit något för den delen. Men det skulle väl ordna sig. Huvudsaken var att det klassades som delikatess.
Det ordnade sig inte. Vi slet med hushållsknivar och andra tillhyggen, det uppstod blodvite – men nästan inga ostron lyckades vi dyrka upp. Och ingen annan mat hade vi handlat. Bara en flaska vin av jätteformat. Det slutade med att en i sällskapet svimmade medan vi andra aldrig glömmer den måltiden. Numera inser jag mina begränsningar och skulle hemskt gärna vilja gå en ostronöppnarkurs. Helst i Bretagne.  

GUNILLA HULTGREN KARELL

Det är flodhästar som frustar i mörkret och stora kattdjur som ger sig ut på jakt. Det är jag som ligger i ett tält mitt ute på Kenyas savann – och kräks som en hund.

Jag ackompanjeras av väckelsemötet som pågår i ett plåtskjul i närheten, och mina hulkanden varvas med lovsång och hallelujarop. Om Gud är närvarnade där borta så har han definitivt övergivit mig. Kallt är det också, trots både långkalsonger och raggsockar – ska det verkligen vara så här i Afrika?
Jag vet att jag kommer att dö nu, det vet man ju alltid när man är magsjuk och i synnerhet på en främmande kontinent långt från civilisation och dropp-påsar. Tur att de här safaritälten har badrum i alla fall, tänker jag medan jag famlar reda på ficklampan och hasar tillbaka till sängen, där jag omfamnar varmvattenflaskan i väntan på gryningen. Och undsättningen.

Det är det här man fruktar när man åker bort. Flunsa, kolera , fläcktyfus – inget sänker reseupplevelsen som sjukdom. Det enda man vill är att få komma hem. På en strand i Indien drömmer du om kyliga schweiziska alplandskap och klinisk hygien, mitt ute på Medelhavet önskar du att du fick krypa ner i en sval nordisk sjukhussäng så långt från playan som möjligt.
Och det finns inga garantier. Du kan ta varenda vaccin och äta alla laktobakteriekulturer forskarna upptäckt – de onda baggarna sitter ändå där någonstans och väntar på dig. Och just nu har själva hövdingen slagit läger i min tunntarm.
Men det finns inte en chans att jag stannar här ute i väntan på bättre tider. Vätskeersättningen har jag redan gått loss på och nu är det dags att börja poppa Imodium för att stoppa all invärtes aktivitet. Så när floran och faunan vaknar  klättrar jag tappert upp i jeepen för en fem timmars mardrömsfärd på obefintliga vägar till Nairobi. Och har jag klarat den resan kan jag lika gärna hoppa på planet vidare till Mombasas 40-gradiga värme också, resonerar jag. Två dagar senare käkar jag pasta i havsbrisen utan ett bekymmer i världen.

För lika fort som magsäcken vänder sig ut och in, lika fort har man glömt hur hemskt det var, och minns bara det positiva.
Så i mitt huvud är Kenya bara lejon, giraffer, trevliga människor och ett vackert, levande hav. Tills för en månad sedan. För en månad sedan i Afrika:
Det är natt. Det är spänning. Det är höga vilda vågor som slår mot milslånga vita stränder. Det är jag som ligger på ett femstjärnigt hotell mitt på Marockos solkust – och kräks som en hund.

NINA HAMPUSSON

Det började med Gunilla för sådär en nio år sedan. Hon var den första i kompisgänget som fyllde fyrtio. Oj vad jag grubblade på vad jag skulle hitta på för present.

Säkert i ett år höll jag på att vrida och vända på olika presentidéer: En överraskning, ett minne, något man kan ha hela livet, kanske en present per år hon fyllde… min lista var hur lång som helst och inget kändes vare sig kul eller bra. Men så en dag när jag var ute på lunchpromenad så kom jag på den prefekta presenten: En resa, självklart, till Island!
Vi hade några år tidigare varit där och ridit. Ett av våra absolut bästa reseminnen. Detta år skulle Landsmót, en stor tävling och tillika folkfest, gå av stapeln utanför Reykjavik. Ett spektakel vi pratat om att vi skulle vilja gå åka till, många gånger. Det fanns helt enkelt inte en bättre present. Ett minne, definitivt.
Det som kan vara lite knepigt med att ge bort en resa är att det är en present som ibland kostar pengar även för den som tar emot den.
Jag ringde helt enkelt Gunillas make för att höra om han trodde att det hela skulle falla i god jord. »Ingen tvekan, kör, hon kommer att bli jätteglad«, blev svaret.

Sagt och gjort. Vi var tre vänninnor som gick ihop om presenten. En långweekend i Reykjavik med hästtävling, umgänge och en massa skoj.
Biljett var inga problem att boka, men det som kändes extra viktigt var boendet. Vi ville kunna bo ihop och ha mycket plats för umgänge. Det absolut bästa vore så klart att få tag på en lägenhet så att vi kunde fixa frukost och en och en annan middag hemma. Alla som har varit i Reykjavik vet att det är dyrt, så en lägenhet vore att föredra.
Och så måste vi ha några bokade aktiviteter också …
Pusselbitarna föll på plats en efter en. Jag hittade det perfekta boendet: »A room with view«, mitt inne i Reykjavik, en lägenhet med takterrass utrustad med bubbelpool och utsikt över hamnen.
Reykjavik är en stad full med aktiviteter så vi bokade biljetter till STOMP – en ljudföreställning. Låter precis lika märkligt som det var.
Presenten var klar. Nu skulle den bara slås in och överlämnas.

Vi skrattade, vill jag lova, när vi siade i framtiden och skrev ihop en dagbok över de kommande händelserna. Dagarna fylldes med lunchmöten, bubbelbad och hästvisningar. Det var nog med skräckblandad förtjusning som Gunilla satte sig på planet, och det vi med vår kristallkula hade fyllt framtiden med föll inte in på alla punkter. Det blev ännu roligare och bättre än vi någonsin kunnat föreställa oss. Så har du en födelsedagsgris i din närhet? Då har vi räddningen på sidan 32.

GUNILLA HULTGREN KARELL

Gästfrihet är hårdvaluta i resebranschen. Och får man tro bolagens kataloger är hela världen som en stor öppen famn där alla bor i pittoreska byar och välkomnar främlingar till bordet varenda kväll på ren rutin.

Men så är det ju inte riktigt så när man väl står där i Grekland omgiven av slipade souvenirförsäljare som vill kränga virkade dukar och krimskrams till skampriser. Men ibland öppnar sig verkligen ett land på det där sättet som man knappt tror händer, och man får hjälp från de mest oväntade håll.
Från Anka Markunovic i Dubrovnik, till exempel.
Anka är något av en institution i Kroatiens skönaste stad. Troget möter hon turistbussarna, hög- som lågsäsong, för att hyra ut rum. Hennes verksamhet finns nämnd i en mängd guideböcker. Förmodligen för att hon är världens schystaste värdinna.
När vi en kväll hoppar av världens svettigaste långfärdsbuss, där vi trängts med 60 skitiga franska backpackers, skockas uthyrarna kring oss. En stor kaxig karl är först framme och skryter upp sina tjusiga lägenheter med havsutsikt. Men Anka lyser rakt genom mängden, i rosa från topp till tå – dräkt, läppglans, skor. Och med egna rum åt mig och fotograf-Henrik.
»Why you want separated rooms?« ryter gorilla-karln. »I have nice double rooms!«

Snart har hela stans uthyrare hört talas om de skumma skandinaverna som vägrar sova tillsammans. Och Anka verkar vara den enda som kan erbjuda sådan lyx.
»Darlings, I give you rooms with air condition!« pladdrar hon när hon leder oss genom gränderna. Och vilket lyckokast det visar sig vara att vår intuition lett oss till den rosa Ankmamman!
När vi några dagar senare ska checka ut från Kroatien strejkar nämligen varenda bankomat i Dubrovnik. Överallt står desperata turister från Australien, Spanien och USA. Utan stålar.
Vi knallar runt till bankomat efter bankomat. Jag har redan betalat för mitt rum, men hur Henkes logi ska finansieras är en gåta. Till slut lägger vi uppgivet våra sista pengar på pizza och cola, för att sedan skamset lomma hem till Anka.
Men hon låter sig inte nedslås av lite pengatrubbel.
»No worries, Darlings! I call my cousin – he is manager of bank!«
Manager of bank lovar att bankomaterna snart ska börja funka igen, och vi tar ännu en stadsrundtur i jakt på pengar. Det är närmare 40 grader varmt, planet går klockan sju och vi har inte en kuna på fickan.
Men maskinerna fortsätter att strejka. Och vår värdinna att överraska.
»Daaaaarlings! I am fleeexibel! You pay when you get in country. Now I call taxi«
»Men Anka, hur vågar du lita på oss? Vi är ju vilt främmande människor«, utbrister jag, som är van vid den civiliserade västvärldens stenhårda penga-policy.
»But Darling, I have my eyes to see. You pay«, säger Anka när taxichaffisen slår upp bildörren.
Om vi smet från notan?
Givetvis ... inte!
Mrs Ankas blick var lika skarp som den rosa tonen i hennes läppstift. Vi betalade – med bonus!

NINA HAMPUSSON

Glass boomade inte i Sverige förrän på 60-talet. 

Min mamma brukar alltid berätta om en gubbe i hennes barndom som när han smakade glass för första gången på kalas hos Johan i Torp utbrast besviket – »usch, det var kall gröt.«
Själv lärde jag mig skilja på glass och glass under min au-pairtid i Milano. Jag var uppvuxen på trefärgad hushållsglass (som noggrant mättes upp med tumstock, så att brorsan inte skulle få mer) och hade väl ingen större insikt vad det gällde glass av högre kvalitet när jag kom till Italien. Jag arbetade i en familj där frun var svenska och mannen italienare. De var tämligen asketiskt lagda och svävade inte ut i alltför stora matorgier.
Men när fruns mamma, Anna-Lisa, kom på besök från Sverige hände det grejor. Hon hade upptäckt zabaioneglass gjord enligt alla konstens regler i en delikatessbutik i vårt kvarter. Men hennes dotter tyckte inte att man skulle äta glass i tid och otid och absolut inte så dyr. Så när mannen och hustrun (ivrigt påhejade av Anna-Lisa) skulle ut någon kväll ibland på egen hand, så smugglade Anna-Lisa över pengar till mig och jag fick handla den åtråvärda glassen på specialstället och gömma den längst bak i frysen. Sedan satt vi i varsin fåtölj och tittade på TV och vinkade skenheligt adjö till hennes dotter och måg. Så fort ytterdörren slog igen for vi upp ur fåtöljerna och hämtade den krämiga, gyllengula zabaioneglassen. »Så här, Gunilla, ska glass smaka«, sa Anna-Lisa varenda gång. Och zabaione kommer alltid att ligga högst på min glasslista.  

GUNILLA HULTGREN KARELL

Chaaarter. Ni hör ju själva. Ni vet ju vad chaaarter är. Ska vara. Som att ligga på långvården – fast i solen. Och med kanonservice.

Det ska vara rullbår från flygplatsen, intravenös gourmémat och en personlig assistent som vänder en på stranden för jämn stekyta. Eller i mitt fall ser till att inte en enda lilltå sticker utanför parasollets skyddande skugga.
Jag minns hur vi bläddrade i charterkatalogerna när jag var liten. Alla var vackra och färgerna var så starka. Grööönt gräs, blååått hav, i en ooorange värld (ja, det var Vings kataloger vi hade). Och svenska bruuuna människor vid poolen. Jag minns att jag tyckte att det var lite skumt att alla var  svenska på Cypern och i Bulgarien. Men skit samma – det var varmt och tryggt och semestrigt.
Och lika väl som vi vet hur charter ska vara, vet vi hur det kan te sig i verkligheten.

Såhär till exempel: Efter att ha cirklat runt Chania flygplats på Kreta i en timme och bytt buss på grund av haveri på väg till hotellet möts vi av frågande blickar från tjejen i receptionen. Man har felbokat oss och vi får bo i nåt slags nödlösningslägenheter som stinker mögel.
Jag blir lite indignerad. Jag går till resekontoret för att förhöra mig om mina rättigheter. Jag möts av Kevin. Kevin är kanske 20 år, men ser helt nykonfirmerad ut. Han blir väldigt nervös när jag pratar om mögel. Kevin vill inte höra om mögel, Kevin vill kliva av sitt pass och spela Gameboy i ett luftkonditionerat rum.
Jag tänker att jag ska försöka lätta upp stämningen lite och ställa några mer neutrala frågor. Jag skriver ju faktiskt ett reportage om Kreta och kanske kan den här flinke norske gutten hjälpa mig lite med priskollen? Vad kostar till exempel en kopp kaffe i snitt?
Kevin ser jagad ut. ”Jeg dricker icke kaffe”, st-stammar han nervöst.
Öl då? Försöker jag. Öl dricker väl alla konfirmander? Kevin ser definitivt ut som att han dricker öl.

Men svaret dröjer. Kevin känner sig trängd. Han svettas. Han vill inte hållas ansvarig för stora ting som ölpriser och sanitära olägenheter. Han vill att journalistkärringen ska lämna honom i fred så att han kan svara på frågor om badbollar i stället, eller kanske tala om när turbussen till Knossos går.
”Okej då Kevin – som du vill”, väser jag och rafsar till mig klagoformuläret han gett mig. ”I’ll be back”, hotar jag, innan jag stormar ut. Bara för att fångas upp av Alexandra, som hyr ut bilar i grannhuset.
Alexandra är en sån tjej som vet vad kaffet kostar. Hon visar sig också vara en sån tjej som prickar in alla Chanias bästa restauranger på en karta och listar öns finaste stränder. Jag älskar Alexandra, hon får gärna ta alla våra pengar, tänker jag.
Det gör hon också.
Och när vi rullar iväg från hyrbilsfirman, längs vägar som min nya idol tipsat oss om är gräset så grööönt och havet så blååått.
Och om bara Ving satte Kevin på planet tillbaka till Bergen och lockade över Alexandra med en topplön lovar jag att hela Kreta skulle vara sååå ooorange också.

NINA HAMPUSSON

Alfa, beta, gamma, delta, epsilon och så vidare. Joniska, doriska och korintiska pelare. Tempel för gudar.

Bland pinjeträd och marmorbitar stod helt plötsligt karyatiderna som vi hade i affischform i barndomshemmet med texten »Kom tjejer så går vi!« – en kreativ kvinnofrigörelse-affisch, men detta förstod inte jag då, 1977, när jag var i Aten för första gången.
Det var här jag la grunden till min kommande kärlek till Grekland och Aten. I somras när jag återvände till detta älskade land efter 20 år i avhållsamhet hann vi inte med Aten. ­Tyvärr, det stod på allas önskelista och jag hade mer än gärna återsett mina karyatider, ­fantasieggande marmortempel och knotiga pinjeträd.
Då – 1977 – fick man springa fritt bland templen, jag lyckades tvinga med mig mina föräldrar och min bror upp till Akropolis mer än en gång på en vecka! Men så lärde jag mig det grekiska alfabetet, skillnaden på pelarna och mycket mer som glädjer föräldrar.

Några år senare återvänder jag till Aten utan mor och far. Då lär jag mig att shoppa skor, jag lär mig dricka drinkar, gå på disko och sådant som en mor och far inte uppmuntrar.
Men jag fortsätter att plugga alfa, beta … med hjälp av Berlitz Grekiska på resan och mina grekiska vänner. I 1983 års upplaga av parlören fanns det alla möjliga roliga meningar som vi skrattade gott åt på semestern, som: – Usäkta men har någon sett min lösgom? Grekland letade sig ännu längre in i mitt hjärta det året.
Sedan följde åtta somrar, tror jag att det blev, då jag spenderade minst fyra och som mest åtta veckor genom att luffa runt på dessa fantastiska öar, bada, vandra, fascineras av gudasagor, antika ruiner och förföras av människorna.

Och så blir det 2007 och jag är tillbaka, alla glosor är som bortblåsta ur minnet, suck, det blir en ny Berlitz-parlör, otroligt uppdaterad och fri från lösgommar. Men mycket annat är sig likt! Detta kan du läsa mer om på sidan 46.
Ännu mer Grekland och fascinerande historia får du om du tar dig till Kefalonia i Odysseus fotspår på sidan 42 eller följer med Susan Ritzén, som var i Aten hela förra sommaren för radions räkning och rapporterade om skogsbränder. Hon har tillsammans med Alexandra Pascalidou vaskat fram guldkornen i Aten. Så går din resa till Grekland i sommar måste du planera in ett par dagar för denna stad som förtjänar ett mycket bättre rykte än dålig luft och alldeles för mycket bilar.

En av de allra svåraste frågorna som jag ständigt får är vilket vin som är det godaste jag vet.

Jag famlar alltid efter svaret; det är ju så mycket som spelar in och jag kan inte bestämma mig för just ett vin eller ens vintyp. Men om jag rannsakar mig själv är det nog ändå champagne som oftast hamnar på plats nummer ett. Snobbigt, kanske många tycker, men det är något visst med champagne – gärna en blanc de blancs som den kallas om den är gjord endast på gröna druvor. Lättheten, elegansen, de krämiga bubblorna och komplexiteten är några av orsakerna till att äkta champagne slår allt annat. Och för mig är det världens bästa kickstart på en fest.

Inte långt från Champagne ligger Paris, och var kan man äta bättre? Här ligger flotta stjärnkrogar på rad, men det är ändå de hederliga brasserierna som man gärna återvänder till. Ta en plat du jour och känna sig som en infödd parisare. Fast en gång när min mamma och jag var på ett litet parisiskt brasserie och skulle vara världsvana beställde mamma in plat du jour utan att riktigt förstå vad köket för dagen erbjöd. Jag var försiktigare och tog en köttbit med krispiga pommes och en grönsallad. Mammas mat kom in, och det var något grått inälvsaktigt med vit sås och kokt ris. Inte så aptitligt, och värre blev det när bordsgrannens hund fick en likadan beställning i sin skål. Ibland blir det helt enkelt nitlott.

Låt dig även inspireras till lite fysisk aktivitet genom reportaget om en cykeltur i svindlande vackra Moseldalen. Trampa cykel på dagarna och sippa eleganta och läskande moselviner på kvällarna. Moselviner är kända just för sin lätta och friska elegans. Hoppa över de kommersiella katt- och snögubbeflaskorna och satsa några euro extra, så kan det bli en vinupplevelse som etsar sig fast för lång tid. Njut av det goda i livet!

» Mina drömmarS stad är inte Stockholm,
jag längtar, trängtar till ett annat land,
där solen skiner, druvor växer gröna
Paris är staden för alla damer sköna!

Paris, Paris, det är dit vi vill åka
Paris, Paris, det är dit vi vill åka
– jag längtar till Paris varenda daaaaag … «

Jag var 11 år och min kusin var 12 när vi skrev denna låt i sann schlageranda. Helt oblyga uppträdde vi sedan med denna familjehit, hopprep som mikrofoner och släkt och vänner i publiken, föreställningarna var många, publiken trogen. Mästerverket har en vers till men den kommer jag bara fläckvis ihåg. Det roliga var att vi faktiskt hade någon idé om att så fort vi blev stora nog så skulle vi flytta till Paris. Min kusin skulle även gifta sig med en brunögd fransman vid namn Paul.

Så var det för 17 år sedan och jag hade äntligen uppnått Parisålder. Det var på den tiden då alla hela tiden sa att fransmän och speciellt parisare är så otroligt otrevliga. Så jag och mitt resesällskap, som tyvärr inte var min kusin, höll tyst om resan. Jag läste mängder av paris- böcker, planerade dag för dag, studerade kartan i detalj, och så äntligen var det dags att möta min stad. Jag var så kallad following wife, så jag hade dagarna för mig själv. Helt underbart, jag fick lära känna mina drömmars stad helt i min egen takt och utan en massa förutfattade meningar. Fransmännen var hur trevliga som helst. Maten var fantastisk, konstmuseerna helt överväldigande. Jag satt på kaféer, skrev dagbok över allt jag såg, åt och gjorde. Dagboken köpte jag på Vänstra stranden i en konstnärsbutik. Det blev även en pensel och en blå akvarellfärg. Paris bara gör sådant med en. Jag blev tvärkär, helt enkelt. Och det är en kärlek som har varat och bara blir varmare med åren.

I detta nummer har jag ätit mig igenom Paris, på för mig helt nya re­stauranger men även på mina gamla favoriter. Detta nummer är extra fullt med smaker. Ingen semester utan goda måltider och drycker.
Martin Ceije har tagit tåget till Champagne, kom hem med många nya smaker och kunskaper. Även Oscar Bergers resa till Maos hemby är smaksatt, med Maos egen favoriträtt. Så se till att du är mätt och luta dig tillbaka, för nu dukar vi upp.

ÅSA LUNDQVIST

Snabbmat är ett ganska vitt begrepp. Förutom McDonald´s och traditionella korvkiosker finns en massa spännande och kreativa rätter på temat.

Några kvarter från mig finns det till exempel en före detta korvkiosk som säljer thai-mat genom en lucka. Där köar stressade småbarnsföräldrar vid femsnåret och beställer tom kha och pad thai på löpande band. Kiosken heter Tom Yam och ligger på Torsplan 2 i Stockholm. Öppet 11–20 på vardagar.
Och lite längre bort finns Günters klassiska korvkiosk med en imponerande meny över korvar av god kvalitet. Visst kan man beställa en grillad med bröd, men kabanossen eller zigeuneren med surkål går inte av för hackor. Zigeuner-korven beskrivs som »tuff, lite elak. Ett skjutjärn, starkast i sortimentet«.
Korveldsjälen Günter introducerade de heta korvarna för stockholmarna i början av 1980-talet. Nu har han gått till de sälla jaktmarkerna, men korvkiosken drivs vidare med samma höga ambition. Günters, med sin ruffiga skylt »när åt du en korv senast« ligger på Karlbergsvägen 66 och har öppet 11–20 på vardagar, lördagar 11–16.
När jag växte upp var ett besök i korvkiosken något alldeles extra. En kokt med ketchup i papper var den återkommande beställningen. Efter att sommarjobben börjat rassla in och man var stadd vid kassa var den absolut godaste och ultimata lyxmåltiden som gick att beställa i korvtjorren en snitsare. Något slags malet och panerat kött med drypande, smält ost och inlagd paprika i ett hamburgerbröd.
Att dricka till? Pucko, så klart. 

GUNILLA HULTGREN KARELL

Jag har hissat den och nu ska jag dissa den. Räkmackan.
Inte helt logiskt, men nu har jag fått historien bakom räkmackan på Gothia Towers i Göteborg.

Denna stora, härliga macka med ett berg handskalade räkor, på grovt bröd med ägg och en klick majonäs. Den är bland det bästa jag vet, men nu får jag börja leta efter en ny hovleverantör.
Så här ligger det nämligen till:
1. Räkorna, som i alla fall jag har tagit för givet att de är fiskade på västkusten, Sveriges fiskeort nr 1. Min hjärna har inte ens kunnat tänka att det skulle förhålla sig på något annat sätt. Och räkor finns det gott om i våra hav! Så med gott samvete trodde jag att man kunde mumsa på. Fel, fel, fel; räkorna är fiskade i Norge. Jag kan bara undra högt: VARFÖR?
Det var nr 1.
2. Handskalade, det är det som är den där extra lyxen. Så beundransvärt att skala dessa mängder räkor. Här måste jag erkänna att jag inte blev ett dugg förvånad när det visade sig att det inte sitter ett arbetslag i Göteborg som skalar och skalar … Sanningen bakom skalandet är att dessa norska räkor flygs till Estland där de skalas, för hand, för att sedan flygas tillbaka. Puh, det är INTE KLOKT vill jag säga lika högt!

För mig är ett av de stora nöjena med resandet just maten, och ju lokalare desto godare och roligare. Denna resa som räkorna gör känns helt vansinnig. Låt oss resa till maten i stället. Uppleva den därifrån den kommer och njuta den på plats. Jag gissar att räkmackan försvarar sig med att den skulle bli alldeles för dyr om den bara behövde flytta från Smögen till Göteborg och bli skalad där. Då säger jag utan att tveka, låt mig betala 50 kronor mer per macka. Den är dyr redan nu. Om denna vardagslyx kostade 215 kronor i stället för 165 så tror jag inte att man skulle
sälja färre mackor för det.
En väldigt rolig matresa har vi gjort i det här numret. Det är resan till den svenska snabbmaten. Nu 2008 är den inspirerad av hela världen. Både den som har kommit till oss och den vi åker för att besöka och prova. Vad sägs om en Carlskrove? Vad du blir serverad då ser du på sidan 79.

Det är dagarna före påsk och tung blötsnö faller över ett natt-tyst Moskva.
I rökiga källarklubben Projekt OGI sitter jag mitt emot Sasja, enligt honom själv en djupt troende rysk-ortodox konstnär mitt i den heliga fastan – och full som ett ägg.
Hans ursäkt är ett krossat hjärta, då får man tydligen sup-dispens av högre makter.
»Gud är en väldigt rationell kille. Han ger inte bort något bara så där«, försöker Sasja förklara situationen, innan han stjälper i sig nästa vodka.
För en halvtimme sedan stod han ute i snödrivan och snyftade, nu reciterar han glatt strof efter strof ur nationalskalden Pusjkins mastodontdikt Poltava, om slaget som ledde till det svenska stormaktsväldets fall. Jag antar att det ska vara något slags hyllning till vår gemensamma (blodiga) historia. Men även om Karl den XII:e beskrivs som »mäktig« så ter han sig rätt blek vid sidan av den gudomlige Pete den store. Och det tar aldrig slut. Kriget bara fortsätter och fortsätter och avbryts endast av att Sasja beställer in mer sprit – som jag får betala.
Och vad ska en historielös svenne göra? Jag kan på min höjd kontra med Taubes Möte i monsunen. När historiska teman poppar upp under samtal på kaféer och krogar ute i världen blir jag ständigt slagen på fingrarna. Fumligt försöker jag dribbla bort frågor om hur många som dog i Stockholms blodbad, när Gustav Vasa kröntes och var Magnus Ladulås dog. Har jag tur kan jag styra in samtalet på min paradgren Slaget vid Ratan och Sävar, men oftast får jag skamset tiga i församlingen och kryssa »vet inte« på varenda fråga.

Det är oklart om det är mitt eget ointresse eller flera hundra år av odramatisk fred som gör att så lite av fäderneslandets historia fastnat, men det är pinsamt att inte kunna kontra när folk drar upp blodfulla skrönor om förfäders hjältedåd ur rockärmen.
Så nu får jag trött bita ihop medan ett vilt främmande fyllo tolkar en av lyrikens största. Sasja har precis kommit in på versen där tsar Peter likt en mäktig åskstorm drar ut på slagfältet, och när han pausar för att hämta andan föreslår jag att vi ska gå en trappa upp, till den dygnet runt-öppna bokhandeln.
Och se på fan om inte den första bok vi snubblar över är Peter Englunds Poltava. Sasja går nästan upp i limningen och propsar på att jag ska köpa tegelstenen. Jag försöker förklara hur meningslöst det är att köpa ett svenskt verk i rysk översättning, men lyckas inte tränga igenom spritångorna. Till slut ger jag upp och köper romanen – åt Sasja.
När jag frågar vad han vill ha för dedikation i den fina presenten ler han vinögt och svarar, plötsligt uppfylld av påskens budskap:
– Skriv »Give peace a chance«!

Vi packade in oss fyra vuxna och en 11-åring i en svart Saab och styrde kosan söderut.

Tre veckor skulle vi vara borta, huset hade vi hyrt i två, så resan skulle få ta lite tid den också. Vägen ner gick smidigt med bara ett stopp i Tyskland. Målet var Italien och Liguriska rivieran. Det var riktigt länge sedan sist måste jag tillstå, och vi var inte helt vana vid biltullar. Vi hade spenderat rätt många timmar i bilen när vi rullade över gränsen till Italien. Lite stressat och förvirrat försökte vi förstå oss på hur biltullsstationen fungerade. Ingen av oss satt inne med imponerande Italienska språkkunskaper, men så såg vi att en bom var öppen. Vi gasade lite extra och vips var vi på motorvägen. Sen såg vi inte röken av några tullar, så det verkade ju ha gått hur bra som helst …
Några timmar senare när vi tar av mot vår lilla strandby så kommer den. Tullstationen. Ingen bom öppen som man bara kan gasa sig förbi. Bara uniformerade män i kurer. Vi stannar, vevar ner rutan. Mannen i luckan säger:
– Billetto!
– Biletto? Upprepar föraren.
– Si, biletto, säger mannen i luckan igen.

Föraren sätter på sin mest oförstående min och säger »biletto« igen. Det börjar likna en dålig sketch tycker vi där bak i bilen. De två männen tittar på varandra och säger biletto hur många gånger som helst. När det går upp för mannen i kuren att chauffören inte kommer att ge honom varken biljett eller mer ordrik konversation så lämnar han kuren och kommer ut till oss. Eskorterad av en kollega. De går runt bilen utan någon som helst brådska, gör noteringar på ett block. När denna procedur är över får vi lappen i hand och han säger med bestämd min.
– Åtchjosejismille lira.
– Mille!? Säger vår chaufför och ser helt chockad ut. Vi har inte riktig läst på valutaläget och som sagt var är italienskakunskaperna bristfälliga. Vi tänker allihopa – miljoner!
– Si, får vi till svar.
På något vis fick vi förklarat för oss att det är vad böterna för att köra den längsta sträckan i Italien utan att passera någon biltull går loss på. Så det var vi skyldiga, plus själva tullavgiften. Nu kände alla i bilen att vi blev Italienare. Tog fram kartan och pekade och pratade i mun på varanda.
— No entrada Milano! Och så vidare.
Vi lyckades på något oförklarligt vis komma undan med att betala bara tullavgiften på plats, men bötesdokumentet var ifyllt och alltså fanns det ingen återvändo. Vi hade 14 dagar på oss innan boten på 86 tusen lire skulle vara betald. Samma dag som vi skulle börja vår färd norrut. Behöver jag säga att vi inte var så laglydiga att vi betalade notan?
Men varenda gång vi passerade »vår« tullstation gick pulsen upp en aning. På dokumentet stod dock inte mycket mer än att vi körde runt i en Saab Nero.

ÅSA LUNDQVIST

Det här var tidigt 80-tal och jag hade aldrig ätit sushi.
Det som i dag finns i kyldiskarna i vanliga kvartersbutiker var då fortfarande relativt exotiskt och exklusivt.
Jag blev bjuden på lunch av en världsvan dam, som förespeglade mig en spännande anställning. Hon hade valt en sushirestaurang i Stockholms city och jag kände mig spänd och obekväm där jag satt på en hög stol i sushibaren och såg hur en avlång tallrik med rå fisk och två raka pinnar dukades upp framför mig.
Hur sjutton skulle jag angripa detta? Skulle man på något vis dela bitarna med pinnarna eller vad? Jag försökte vänta in mitt sällskap, som bara pratade och pratade. Det enda jag tyckte mig känna igen på tallriken var en klick guacamole. Den var dessutom lätt att få upp på pinnarna och jag slök den i en tugga.
Det var förstås wasabi. Wasabi som man på sin höjd duttar på sushibitarna – och det var det starkaste jag någonsin smakat. Golvet kom rusande mot mig, det brände i näsan, ända upp till hjärnan och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Samtidigt ville jag inte visa för mitt sällskap vad som hänt, utan satt till synes helt oberörd medan wasabin frätte sönder hela mitt inre.
Jag sa ingenting och hon sa ingenting, men så här i efterhand förstår jag ju att hon måste ha trott att det var någon sorts robot eller stålkvinna hon lunchade med. Det blev inget jobb.

GUNILLA HULTGREN-KARELL

Det där suget ut. Bort. Dit där det finns saker du aldrig sett, människor du aldrig hälsat på och platser du inte visste fanns.
Ibland vet man inte ens att man vill dit, utan tvingas i väg nästan mot sin vilja.
Som den där gången jag drömde om Thor Heyerdahl.
Det var en sådan tydlig dröm, jag befann mig någonstans i Latinamerika och ut ur djungeln kom Thor paddlande i sin kakikostym. Den store upptäckaren. I stort vitt skägg – han hade väl inte haft möjlighet att raka sig under de långa månaderna i djungeln.
När jag vaknade visste jag genast att jag var något på spåren, och när jag strax därpå läste Erlend Loes Expedition L, där herr Heyerdahl är ett slags ledstjärna, var saken klar. Det var ett tecken. Thor Heyerdahl dyker inte helt plötsligt upp överallt av en ren slump, när man tidigare knappt ägnat honom en tanke på 30 år. Han hade ett budskap, han ville bli även min ledstjärna ...
Det fanns bara en sak att göra – jag satte mig i bilen med sikte på Oslo och Kon-Tiki Museet. Där Thors närvaro var som mest påtaglig – där skulle något uppdagas för mig.
Det som uppdagades var att alldeles bredvid Kon-Tiki Museet ligger Frammuseet. Som är mycket bättre.
Polarskeppet Fram bar äventyrsgiganter som Nansen och Amundsen till världens kallaste och farligaste platser mellan 1893 och 1912.

Där kan man snacka om killar som kände suget.
De »gick på ski« över Nordpolen, var först på Sydpolen. Låg infrusna i isen i åratal, livnärde sig på valross- och isbjörnskött, grävde bivack, sköt med harpun. Dog.
Jo, Roald Amundsen dog i en flygplanskrasch utanför Svalbard när han sökte efter en annan expedition som försvunnit.
Det var suget.
Inne i de små hytterna på Fram låg skabbiga gamla sälskinn som polarfararna sprungit omkring i på Arktis och Antarktis, och någonstans där inne i den väldiga båtens mage började jag känna mig lätt generad. Det gjorde jag uppriktigt sagt redan när jag stod vid Kon-Tiki – det där lilla bastflaket som färdats över halva jordklotet med en vindpinad besättning av eldsjälar.
Här bröt norrbaggarna ny mark, med livet som insats, medan jag hade bilat till Oslo, med vägarbeten längs E6 som största utmaning. Ja, och så ska vi inte glömma de där irriterande vägtullarna som jag inte kunde föra mig i och jagades av i minst ett år efteråt.
Men ändå.
Ändå vill jag tro att vi har något gemensamt. Jag med mitt lilla sug, och de med sitt enorma. Och min expedition till grannlandet var inte förgäves. På väggarna i Frammuseet hängde just den här månaden en utställning av fotografer som rest längs Jenisejfloden genom Sibirien, och den natten drömde jag att jag missat ett plan i Krasnojarsk och tvingades bo kvar i en barack. Kanske inte i åratal och kanske inte iförd djurhudar, tuggande rått späck, men i alla fall ...
Krasnojarsk – det är alltså där nästa ledtråd till min stora gåta finns. Känner du suget?

NINA HAMPUSSON

Att slå ihjäl några timmar på en stor flygplats är inga problem. Kastrup, Heathrow och Schiphol är lika mycket shoppingcentrum som flygplatser. Har man tre timmar mellan flygen så bokstavligen flyger de i väg och man förlorar sig i butikerna. Personligen tycker jag man kan skippa den stora parfymshoppen, de är nästan lika överallt. Men dessa stora flygplatser har många gånger små specialbutiker, både med landets specialiteter och inte helt ovanligt en massa designbutiker. Jag har listor på sådant jag inte shoppat och ångrat … och på roliga presenter jag har fyndat.

Varför köpte jag inte:
Kastrup, Köpenhamn: Ett par röda stövlar i butiken a Pair. Vackra som konsthantverk, mjuka som en handske och så färgen – som jag brukar säga; allt som är rött blir jag glad av.
Kastrup igen: De har en liten Hermèsbutik på Kastrup. För något år sedan kom Hermès med en ny doft. Den doftar himmelskt: Sommaren -76, solvarm hud, varma sommarbad i insjö blandat med den klassiska Luxtvålen, den som Sophia Lorens ansikte prydde. Va? Det är inte många parfymer som man får så mycket bilder i huvudet av.
Dubais flygplats: Där får man shoppa när man anländer, och du får köpa såväl vin som annat. Eftersom det inte finns vinbutiker i detta muslimska land så borde jag varit lite mer vaken och faktiskt köpt en flaska gott vitt att njuta av under den arabiska stärnhimlen på balkongen  ...

Roliga prissar jag köpt till mig själv och andra:
Helsingfors-Vanda: Kylskåpsmagneter med recept. De var snygga, roliga och användbara.
Narita, Tokyo: Min genom tiderna mest älskade portmonnä, ja, en riktig portmonnä – det är inte lätt att hitta nämligen, det är plånböcker som gäller nuförtiden. Här på Narita blev jag fast i ganska många timmar eftersom planet var rejält försenat. Jag hittade även massor med små roliga miniatyrburkar och -flaskor från Kanebo. Inget av det finns att hitta på den europeiska marknaden. Vad sägs om ett litet etui med någon sorts smörpapper i som du helt enkelt sätter i pannan, och så vips ska det blanka försvinna ...
Schiphol, Amsterdam: Tulpaner på burk! Roligt och helt  absurt.

Vad som inte slutar förvåna mig är att flygplatserna i USA är så otroligt tråkiga. Där finns inga butiker alls, och vill man ha en matbit så går knappt det heller efter att du passerat säkerhetskontrollen. Det rimmar liksom inte med landet i övrigt. I detta nummer har vi just några roliga tips från olika flygplatser på sidan 22 om det är så att du har några timmar att slå ihjäl. Annars är det ju tåg som gäller. Förra sommaren startade Fritidsresor tågcharter till bland annat Italien. I sommar blir det fler avgångar och fler destinationer. Jag har redan bestämt mig för att ta tåget till Italien i år, men jag kanske flyger hem ... En tågresa jag definitivt blir sugen på är Orientexpressen, bara namnet, myten, boken ... Dit åker vi på sidan 24 och förhöjer stämningen med allt man kan göra utan att ens ta sig till perrongen.

London är en av de hetaste städerna i världen vad gäller finvin och finsprit och jag blev en gång ombedd att ta hem en superexklusiv calvados från 1945, när jag ändå skulle dit. Flaskan var inköpt av en av Stockholms bättre krogar men ansågs för värdefull för att skickas med vanlig leverans. Jag lovade att hantera den med största möjliga försiktighet.
Jag och mitt sällskap hämtade ut en vacker magnum från den exklusiva vinhandlaren och förde den högtidligt till hotellrummet. Där fick den en säker plats och flaskans väl och ve var det enda vi brydde oss om. Hur mår flaskan? Kan vi lämna den ensam?
Frakten gick bra, om än nervig, och jag skulle i egen hög person leverera flaskan till krogen. Jag parkerade utanför restaurangen, tog kassen med flaskan och hoppade ur. Kassen gled ur handen och som i en ond dröm såg jag flaskan liksom i slow motion åka ur och krascha på en gatubrunn. Den mest fantastiskt intensiva äppeldoft steg upp från brunnen. En härligt knäckig, nötig, vällagrad calvadosdoft från 1945. Jag gick in på krogen med hängande armar och sa: Jag tappade flaskan.
–Haha; jättekul, sa krögaren. Men langa fram den nu! Han trodde mig inte förr­än jag ledde honom ut till gatubrunnen.
Vad skulle han säga? Vi stod där knäpptysta i calvdos-ångorna och konstaterade att allt dess värre är förgängligt.  

Gunilla Hultgren-Karell